---

Gotlands Allehanda

Till förgänglighetens lov

Det är förgängligheten som attraherar mig, säger Tina Eskilsson. Vatten är det element som hon har valt för att i konsten åskådliggöra sin lockelse.
Fötter gjutna i is som smältande vandrar över det gamla foderbordet i ladugården. Vattenbilder som böljar över ladugårdsväggen. Screentryck på blästrat plexiglas.
Begreppet transparent får sin förklaring i hennes utställning på Teatergalleriet i Stenkyrka.
Recycle, flow, timekiller. I sin konst bearbetar Tina Eskilsson frågor av existentiell natur. Det handlar på djupet om liv och död och förgängelse.
­ Man vill så gärna behålla greppet, men man måste släppa taget, säger hon och blåser varm andedräkt som blir immigt på ett isigt fotavtryck.
Foten tillhörde sonen som barn. Det barnet finns inte längre, år har passerat och avgjutningen minner om någon som inte mera är. Vuxenlivet väntar.
­ Ingenting består. Allt förändras. Det var min idé som jag utgick ifrån. Jag söker kärnan och ville göra utställningsbesökarna uppmärksamma och delaktiga i detta livets förgängelse, förklarar hon.

Egentligen behövs inga ord. Tanken är tydlig liksom den förmedlade insikten om det lån som livet är. Ett isigt avtryck försvinner som rinnande vatten, efterlämnande en droppe livgivande vätska.
För 11 år sedan ställde Tina Eskilsson ut för första gången. Då var platsen Gotlands konstmuseum och Hau rävlar stod i fokus för hennes konst.
Hau rävlar, en övergiven fästning där rostig metall och vittrad betong vittnade om mänsklig aktivitet, hade då fångat hennes konstnärliga blick.
Fårösunds fästning vid Hau rävlar byggdes i slutet på 1800-talet och användes under de båda världskrigen för att sedan överges åt glömskan.
I Tina Eskilssons bildvärld fick platsens förgängelse en andlig dimension.

Tid har gått och nu är det vatten hon använder sig av för åskådliggöra livets gång. Vatten, tänker jag, omsluten och uppslukad av den videoinstallation som hon från början gjorde för att läka sorgen efter föräldrarnas död.
Åter vid barndomens sjö fördjupade hon sig i detaljer av vattenblänk och vattenväxter, dyigt bottenslam och vattrad yta. I bakgrunden ljuder "We´ll meet again", sången som blev en slagdänga under andra världskriget.
­ Det var den musiken som mina föräldrar lyssnade på, förklarar hon medan tonerna försonande manar fram minnet av en generation som nu är borta för alltid.
Den videoinstallationen har nu vandrat till Stenkyrka på Gotland från att närmast ha visats i Havanna på Kuba där den visades den på den sjätte internationella digitala konstutställningen 2004.
Att se den på Teatergalleriet i Stenkyrka är en upplevelse som bara den gör ett besök mödan värt. Ta chansen.

Utställningen pågår fram till den 5 augusti.

INGER HAMMAR

Publicerad 2004-07-27 kl.04:00

Gotlands Tidningar

Konst som fryser tiden för en stund

­Videokonst ligger egentligen inte för mig, säger Tina Eskilsson från Smålandsstenar. Konstnären som hade en separatutställning i Visby senast 1993.
Men det här blev en film hon inte tänkte konst med, hon tänkte inte ens visa den.
Eskilsson har filmat sommarens barndomsställe från det omkringliggande vattnet, växlande över och under ytan.
Hon har gått upp vid fem varje morgon under en sommar för att fånga det ljus som hennes nu bortgångne pappa ofta återkom till.
Modern gick bort, samma år som fadern dessutom, och filmen kan ses som någon slags tidsmaskin, platsen finns kvar och människorna genom den.
Det filmade morgonljuset knyter samman det som varit och det man är kvar i, och även det som är kvar också efter oss.
Vera Lynns gamla "We"ll meet again" sprakar i utställningsrummet till filmen.
Den är smäktande naiv men ändå välbehövligt godhjärtad och den passar verkligen, fyller rummet med all sin hopplösa sentimentalitet.

Tina Eskilsson plockar ut några fötter ur frysen och placerar dem på en scen.
Sedan ligger de en hel dag och smälter undan.
Blir det konst? Visst blir det det.
En sådan där konst man inte kan värja sig för, som sätter igång frågor i en själv istället för att man står frågande och vill ha svar från den enskilda konstnären.
­Jag vill gärna att man ska få positiva känslor av det här, säger Tina Eskilsson.
Detta trots hennes perspektiv, förgängligheten, vanitasbegreppet.
Och Tina Eskilsson får också någonstans på vägen förgängligheten att bli ömsint.
Jag tänker pånyttfödelse inför hennes bana av frysta fötter mitt i rummet.
De smälter och förändras efter ett tag. Blöta spår viskar att de visst existerat.
De ser bara annorlunda ut.
Materian förändras.
Men spår finns, vilket kan göra det vi förlorat lättare att leva med.
Tiden kan vara obarmhärtig, men i en materia som is kan man följa hur något förgås i ett tempo som är mer greppbart än verklighetens.
Kanske kan man förlika sig mer med tidens gång om man får se det i slowmotion?
Av tyskt bivax har det också blivit en sorts målningar längs med väggarna.
Grunden är Tina Eskilsson noga med, hon jobbar länge med måleriet och lägger sedan på vaxet. Och drar på hårtorken!
När vaxet smälter kränger det ut i rigorösa mönster,
en skummande brungrön vårflod som nästan doftar jord mullrar mot betraktaren. Som det kraftfullaste måleri,
Caspar David Friedrichs dånande vatten utan det överdådiga.
Istället visar Tina Eskilsson en modernitet, med en okuvlighet som både dånar och överraskar i de här vaxmålningarna.
Men någon naturlyriker är inte Tina Eskilsson.
­Det är materialet jag får en kick av! säger hon.
­Vaxet blir som ett objekt när det tjocknar.
Det märks att hon har hjärtat i materian, även i foton från hennes simturer.
De har placerats avbildade bakom blästrat plexiglas.
Strukturen gör att bilderna flyter ut från väggen.
Simmerskan nästan tränger ut ur bild i den sista bilden i sviten.
Hon sparkar upp de sista meterna till ytan.
"Surface" heter verket och det är hoppfullt. * Det är förresten hela utställningen. Utan att tappa vikt.
Snarare tappar den oss på oss själva, en tyngdlöshet inträder i synen på sig själv som människa.
Man får genom fotavtrycken, filmen där kameran rör sig under och över ytan, och målningarna, en känsla för sin tillvaro.
Vi finns den här tiden. Vi behöver kunna med det, att finnas. Det som varit är med oss i steget när vi doppar tårna i nuet.

HANNA WIDEGRENTEXT

---